Mission accomplished!

Det finns tider i livet som är mer stressigt än andra. September 2010 är just en sån tid (val). Projektets Sverige-del är genomförd utan att vi har uppdaterat bloggen koninuerligt. Stor skam. Men här följer i urval en del bilder som Anci har, för att kompletteras med de övrigas. Exempelvis fjällvandringen som vi startade perioden med. Spännande. Vi har gjort djupdykningar i våra tre frågeställningar; Poverty, Gender och HIV/Aids. Vi har gjort besök på skolor och föreningar, diskuterat och stött och blött. Våra olika kulturer har i vissa situationer blivit så tydliga, men framför allt har vi varit lyckliga i varandras sällskap. Vi är så nöjda med programmet, även om det har varit ganska späckat med många nya intryck för våra tanzanianska vänner. Vi har ätit ihop mer eller mindre varje dag och lärt känna varandra lite mer. Sist hade vi fest i Nälden hos paret Hedman. Det var synnerligen trevligt. På en blåsig perrong tog vi farväl av gänget från Tanzania, och det kändes snopet att allt gick så fort. Men den rapport som vi har arbetat ihop tillsammans skall färdigställas i sin helhet, och vi ser att det är mycket saker som vi har lärt oss. För mycket för att ta i all hast på en blogg, men vi ska nog försöka.
Under tiden erbjuder vi som sagt några utvalda bilder:

Blogguppehåll

Projektet har nått halvtid. Nu tar vi blogguppehåll fram till september då Joram, Stella, Charles, Geoffrey, Sara och Happiness kommer hem till oss i Östersund. Klicka in dig som följare så missar du inte nästa del då vi fortsätter våra frågor.

Ha en fin sommar!

Sovmorgon!!

Dar var regnigt och varmt på morgonen, men vi kunde ta det lugnt ända tills 13.45 då vi fick skjuts till flyget och for till Addis Abeba. Men det roligaste innan vi åkte var att det plötsligt kom tre Gibbonapor springande framför vårt hus. Richard var snabbt fram med kameran. Alla visste vi att hans pojkar hemma ville ha kort på apor om pappa åker till Afrika. Gud är god! Han vet vad vi gillar! Det blev några riktigt bra bilder och filmer på sötingarna innan de försvann bland trädkronorna.

Så nu sitter vi här på flygplatsen i Addis omgivna av japaner, israeler, amerikaner och otaliga araber. Ett ordnat kaos av nationaliteter, så som det ska vara….

Vi tackar vår Gud som har gett oss den kraft vi behöver för ett tight schema på Nkinga. Han håller allt i sin hand, och det är så tryggt att känna honom! Tack till er som har följt oss på bloggen.

En slutlig fundering efter att ha upplevt trafikkaoset i Dar: Varför heter det rusningstrafik? Bilarna kryper ju fram om det är mycket fordon på vägen. -Nej, vi föredrar det amerikanska uttrycker “Traffic jam”, för det är vad det är!

Hej med er! Vi hörs mer i september…

Anne Catrine

hemresa

Dags att säga farväl till Nkinga och komma med flyget från Shinyanga. Vi packade väskorna på taket av bilen ca 5.30. Peter och Richard körde oss till flygplatsen, en nätt liten färd på 15 mil. Solen gick upp över savannen och humöret var i topp. Flyget var tom i tid. Så tisdagen förflöt enligt planerna. Det kändes som att vi spelade filmen baklänges. För när vi återvänt till centret i Dar es Salaam skyndade vi oss för att hinna ut till underbara Kipepeo igen…bara en sista gång. På vägen dit hittade vi lite souvenirer.

Indiska oceanen välkomnade med stora vågor och varma vindar. En underbar belöning för den här delen av projektet. Solen började gå ned innan vi tog oss därifrån.

Det finns några saker som vi diskuterar och funderar på, och det är till exempel att man ofta ser pojkar i Tanzania hålla varandras händer, och att flickor också håller hand. Men man ser aldrig en flicka och en pojke hålla varandras händer. Astrid säger att det får helt enkelt inte synas att man är ett par. Om en flicka och en pojke är intresserade av varandra så ska pojken först tala om det för sina föräldrar, som tar kontakt med flickans föräldrar. Sedan när de eventuellt skulle vara överens så är det dags att träffa båda ungdomarna för att höra om deras samtycke, till äktenskap naturligtvis. Vi resonerar lite om trovärdigheten i detta. De flesta har mobiltelefon och det sker nog mycket kontakt via den, och naturligtvis träffas man på tu man hand om man verkligen vill. Dessa antaganden leder mig personligen till funderingar på det här med yttre kontroll och inre vilja. Vad betyder mest? Men det är bara mina egna funderingar. Naturligtvis kan yttre förväntningar sammanfalla med den egna viljan. Kulturkrockar igen. Kanske får vi chansen att diskutera sånt här i september när våra vänner kommer till oss. Vi hoppas det…

Anne Catrine

Sista dagen på Nkinga!!!

Dagen startade kl 10.00 med en utvärdering av vårt exchange program hittills. Vi gick igenom tidtabellen dag för dag och gav synpunkter på det som fungerat bra, och vad man kunde gjort istället. Mycket av det handlade om kulturkrockar - att den svenska gruppen i förhand ville veta mer noga vad som skulle hända på de olika träffarna och händelserna och vad som förväntas av oss.

Så förklarade vi lite vad de kunde tänka på inför resan till Sverige bl.a. att de ska ta med sig sina varmaste kläder när de kommer. De tycker att det är lite kallt här nu, när vi går i linne och shorts.

På eftermiddagen träffade gruppen församlingsledningen för tack och hej. Detta var sista tillfället vi träffades hela gruppen så det blev mycket handskakande och kramande, vi sjöng vår nya sång Upendo - Kärlek. Och så fotografering av alla. Vi kände nog allihop att det var sista dagen i Nkinga, och att avskedets stund närmade sig. Många tack och välkommen åter skickades med oss. Det ska bli så roligt att få våra vänner till Sverige och följa dem på deras första resa i väst, precis som de har följt vår resa i Tz.

På kvällen klumpade vi svenskar ihop oss hos Jon och Emmy och fikade vattenmelon, munkar och te. Trevligt på alla sätt tills malariamyggorna anföll och vi gick hem.

Efter det var det packning som gällde, och ett litet äventyr att Anci och jag skulle få våra beställda klänningar. Anna hade inte kommit som överenskommet, så vi fick gå till en ny vän och han ringde en vän, vakten, några fler och till slut grannen till Anna och frågade efter “mama Naschom”. Precis som förr i Sverige: "Fru Erik Karlsson"….

Till slut fick vi tag i henne, då var klockan närmare 22.00 och vi fick våra klänningar. Hon måste också blivit glad att få betalt för sitt arbete.

Tidig läggdags, även om vi fick i alla fall reda på att flyget till DES var försenat till 10.10 från 08.30, så vi kunde gå upp vid 05 istället för 03. Det är en förbättring mot förra resan.
Hoppas vi inte få med några ovälkomna gäster i vårt bagage! ‘

Zara

27/6 2010

Söndag. Mötesdag. Vi samlas vid niotiden för att ge oss iväg till Sungwizi, Geoffreys hemby. Vi hann knappt ut ur bilarna innan kyrkoledarna kom och vänligt önskade oss välkomna. Det var äkta och hjärtligt. Henry, som bor på Nkinga, är pastor i utposten Sungwizi och även äldstebroder i församlingen i Nkinga. Han verkar alltid vara glad och skämtsam. Han har varit en månad i Sverige, på Viebäck utanför Nässjö och i Stockholm. Han berättade om en gång på tunnelbanan då han följde sin tanzanianska sed för att bli vän med någon. Han köpte två bullar för att bjuda en man som han satt bredvid. Mannen ville inte ha, och Henry fick tugga i sig bullarna själv. Han kunde inte förstå varför mannen inte ville bli hans vän.

Vi trodde att mötet skulle börja klockan tio, men vi blev istället inbjudna in i ett litet lerhus med sandgolv bredvid kyrkan där vi blev serverade potatisar och jordnötter (!). Klockan var nog snarare elva innan vi tog oss in i det pågående mötet.

Vår delaktighet var först att sjunga en svensk sång; Järpehags ”Glädje, glädje, glädje att tjäna Gud”. De blev glada av vårt försök att rappa oss igenom låten, så det blev ju lite lyckat. Sen framförde vi våra draman ”Jesus kommer på besök” och ”Everything”. Predikan av Astrid och Gunilla, och även en hel del väl valda ord av Henry, och Geoffrey och en rad andra som vi inte uppfattade namnet på. Före nattvarden fick de som ville gå fram och bekänna sina synder, i överensstämmelse med Paulus ordning. Något som vi sköter väldigt privat i Sverige. Mötet var liksom uppdelat i två delar, möte och nattvard. Det var väldigt fritt och prestigelöst och framför allt väldigt hjärtligt. Gunilla fick för svenskarnas del ta emot en gåva i form av en "riskastare". Mycket vacker!

Efteråt blev hela exchangeteamet bjudna på mat i samma lilla lerhus; Ugali, ris, kyckling, jordnötsblandning och böngryta. Richard gick en sväng till Geoffreys hus och träffade hans tre barn och fru. Geoffrey har en för oss fantastisk historia. Hans pappa är häxdoktor, och hans mamma blev frälst och då separerade de. Även barnen inklusive Geoffrey blev frälsta och pappan har skurit av all kontakt med sin familj och bor i en annan by.

Ömsesidigt tack och adjö, och åter till Nkinga. Nu sitter halva gänget och tittar på fotbolls VM med Jon och Emmy, och resten slappar framför datorerna. Det har varit varmare idag än tidigare, och jag tror nog att vi känner av det. Vi är ganska trötta. Zara försökte tillverka en hängstol av lite rep, ett träd och en handduk, men den brast. Hon fick nöja sig med en madrass i trädens skugga istället.

Djurrapport; Vi har blivit bitna lite här och där, Sandra på benet, jag i huvudet och Jonas på handen. Vi har sett några geckos, några dingos och några steklar.

Inatt är sista hela natten på Nkinga. Det rycker lite av hemlängtan, men vi hoppas få ut maximalt av den tid som är kvar.

Anne Catrine

26/6

Dagen började med session nr 3 I vårt projekt: Gender. Våra tanzanianska kollegor kom hem till oss precis som dagen innan och Kalle (Charles)tog till orda som ledare för just den samlingen. Sara skulle också leda, men hon kom sent, satte sig och såg väldigt sjuk ut, och gick också ganska snart. Förklaring: Malaria. Vår diskussion om gender tog ett par oväntade vändningar. Vi tror ju I Sverige att vi kommit ganska långt I jämlikhet, och drog fram det lilla finliret att få lika lön för lika arbete. Då fick vi veta att I Tanzania är lönerna precis lika vare sig det är män eller kvinnor som har jobbet. Det var överraskande. De har kommit längre åtminstone I den frågan. En annan bra sak att veta om Tanzania är att det är olagligt att hindra ett barn (flicka) från att gå I skolan genom att tvångsgifta henne med någon. Om det rapporteras så riskerar familjen straff. En som jobbar här som sjuksköterska berättade om att hon hade tagit emot en flicka som endast var 14 år och som skulle få barn. Hon hade blivit bortgift mot att familjen fick en ko. Vi tycker ju att en ko är ett simpelt pris för en flickas liv, men sanningen är att man försöker att få ner det regelrätta priset för en brud för att det inte ska vara så lockande utan att flickor ska få gå I skolan istället. Och det är ju förstås bra.

Sedan blev det lite tid att gå på lördagsmarknaden. Utbudet är ganska begränsat, men tyger är så rasande billigt att det är svårt att låta bli. Så vi fixade en del presenter. Klockan tre var det meningen att vi skulle närvara vid ett möte kallat “student joint mass”.
Efter mötet gick vi hem en liten stund och köpte lergodsprylar hand made from the very soil of Tabora district. Kvällen avslutades hemma hos Stella med god mat och en trevlig bönestund.
Anne Catrine